I en undersökning där både offentliga och privata arbetsgivare har frågats m de kan tänka sig att anställa människor med funktionsnedsättning, svarar inte ens hälften att de kan tänka sig det. 50 procent av de offentliga och 40 procent av de privata. Man kan fråga sig om det är ett bra eller dåligt resultat.
Om nu 50 procent av offentliga arbetsgivare kan tänka sig det, hur många gör det då? Och varför kan hälften inte tänka sig det?
Sverige har ratifiserat FN:s konvention om mänskliga rättigheter för människor med funktionsnedsättning, är detta inte känt bland myndigheter och andra offentliga arbetsgivare? Konventionen kanske inte ens är direkt känd bland svenska politiker. Här finns nog ett stort informationsuppdrag i vårt land.
Bara 40 procent av de privata arbetsgivarna kan tänka sig att anställa någon med funktionsnedsättning. Man skulle kunna se det positivt, men man skulle också kunna säga att det är bedrövligt.
Det finns idag en massa hjälpmedel för alla möjliga funktionshinder, som gör att med rätt anpassning kan mycket som förr var svårt idag fungera. Jag frågar mig vad det då beror på att det ska vara så svårt att ge alla människor samma chans? Varför ska det vara lagligt att svara att man inte ens kan tänka sig att anställa en människa med funktionsnedsättning. För tyvärr är det inte diskriminering enligt vår lag. Men att säga att man inte kan anställa någon på grund av vilket kön personen har, skulle det vara diskriminering? Ja, det kan en arbetsgivare inte säga. Men en människa som ser dåligt eller är döv eller har någon annan form av funktionsnedsättning går bra att utestänga.
Handikapprörelsen måste bli mycket bättre på lobbying. Vi måste ta större plats i den offentliga debatten och synas mer i alla former av media. Det finns andra grupper som har lyckats mycket bättre än vi. Så det borde gå för oss också. Det handlar om att samla krafter och ha en klar strategi för hur det ska göras.
Det går att läsa mer om undersökningen och om annat liknande på SRF-Bloggen.