Niklas Mattsson Kristdemokrat från Fjärås

Det finns så mycket som de offentliga pengarna ska räcka till. Just nu är det väldigt mycket fokus på de flyktingar som kommer till vårt land och hur detta ska finansieras. Och visst är det en viktig och stor fråga. Väldigt många människor i vår värld är på flykt från sina hemländer och behöver få skydd, en del av dem hos oss.

Det är givet vis så att det kostar att finna bostäder och allt annat som människor behöver för att få sina grundläggande behov tillgodosedda och någon stans ska pengarna komma ifrån. Men frågan är var dessa pengar ska tas.

För min del menar jag att det inte får vara så att vi vid varje sådant tillfälle ska låta de mest utsatta och de fattigaste i världen vara de som betalar. Men tyvärr verkar det som att det av någon anledning alltid blir så. Nu har vi fått höra att biståndet ska styras om från ute i världen till mottagande här hemma och vi har också fått höra finansministern tala om att vi kanske måste spara in på LSS. Alltså ska de fattigaste och de mest utsatta dra det tyngsta lasset.

Jag tycker detta är så fel. Det kan inte vara så att det måste vara dessa grupper som får avstå av det lilla de har. Det måste finnas andra som kan bidra istället. Problemet med det är väl att andra grupper skriker högre och hörs längre. Men vi måste vara några som står upp för de svagare grupperna i samhället.

De som har behov av att få stöd enligt LSS har redan mindre än andra och de får inget överflöd idag. Att då börja tala om att spara in på denna rättighetslag som ger några människor en lite mer dräglig vardag känns så otroligt syniskt. För hur ska de orka protestera i någon större utsträckning. Det har redan skett väldigt stora neddragningar av rättigheterna enligt denna lag. Det är betydligt färre som får del av dessa rättigheter än vad som var tänkt från början. Det är helt enkelt inte rättvist att ta från de som har minst.

När det svenska biståndet styrs om från de fattigaste i världen för att finansiera mottagandet av flyktingar här i vårt land, då mister de som inget har även smulorna som vi ger dem. Vad händer i de fattigaste länderna om vi slutar stötta dem? Är inte risken då uppenbar att ännu fler tvingas lämna allt och försöka ta sig till Europa och Sverige? Är det inte alltså så att det blir en dubbelt felaktig åtgärd? Vi har ju konstaterat att de som vi ger bistånd till, har det så dåligt att de inte klarar sig utan vår hjälp? Jo, annars hade vi inte givit bistånd till dem.

Det måste gå att hitta en annan modell än att ta från de fattigaste för att ge mat till de fattigaste. Det måste finnas någon annan som kan avstå lite för att ge till de som inget har. Om vi rannsakar oss själva så tror jag att det går att hitta andra sätt att finansiera flyktingmottagandet i vårt land. För det är självklart att vi ska ta emot människor som är på flykt, men vi ska göra det på ett värdigt sätt. Och det är inte de som har minst som ska betala först.

Det är ingen rolig läsning om hur det svenska biståndet hanteras av ansvariga ministrar och departement.

Det började med att dåvarande ministern skulle ifrågasätta alla projekt som olika biståndsorganisationer bedrev runt om i världen. Det kan väl i och för sig tyckas vara bra att man vet var pengarna tar vägen, men det visade ju sig att de flesta faktiskt hade god kontroll på sina projekt.

Sedan ville samma minister strama åt och dra ner på pengarna till flera goda insatser som bedrevs i många behövande länder. Detta gjordes med argumentet att det är bättre att fokusera på färre länder för att få bättre utdelning på de svenska insatserna. Det kan ju låta bra, men konsekvensen blev stor för många människor som med hjälp av svenskt bistånd var på väg upp från en mycket låg levnadsstandard.

Så har det också visat sig att biståndspengar har används till att betala ministerlön med. Pengar som avsats för att hjälpa människor i nöd har alltså blivit lön till biståndsministern och hennes medarbetare. Det har jag svårt att smälta. Rent ut sagt så tycker jag det är bedrövligt.

Nästa obegriplighet är att en inte oväsentlig del av biståndspengarna används till flyktingarbetet här i Sverige. Det ska väl inte gå under budgeten för internationellt bistånd.

Så idag kommer det en rapport som får bägaren att rinna över. UD har haft usel kontroll över de pengar som betalats ut. Man tror ju inte det är sant. De anklagade biståndsorganisationerna för att ha dålig koll på vart pengarna tog vägen, men det visar sig att det var de själva som inte hade någon koll.

Bistånd är väldigt viktigt och det ska inte slarvas bort. Det är lessamt att det sköts så styvmoderligt av de moderata ministrarna. Vi ska ha ett bra bistånd som går till människor som behöver vårt stöd. Det är både akuta behov och långsiktiga behov som det ska gå till. Till människor som behöver få hjälp att få mat och vatten, till demokratiutveckling och utbildning och det ska gå till jämställdhetsarbete och jämlikhetsarbete. Vi ska ha kvar 1 procentsmålet och det ska inte tullas på, vare sig till ministerlöner eller annat som kan tyckas vara viktigt i stadsbudgeten.

Varför är det viktigt med bistånd? Och vad är viktigast med det bistånd vi ger?

Vi är ett land som är rikare och som mår bättre rent ekonomiskt än många andra länder i vår värld. Vi har våra problem och vi har våra svårigheter, men det är egentligen ganska futtiga problem jämfört med vad en del andra har. Därför är det vår skylldighet att hjälpa till och försöka dela med oss av det vi har.

Men självklart är det också viktigt att vi sätter upp mål för det vi ger. Vi kan inte bara ge bistånd utan att ha någon tanke med det. På den punkten gör regeringen helt rätt. Demokrati, tillväxt, jämställdhet och mänskliga rättigheter för alla, det är exempel på bra mål för vårt bistånd.

Samtidigt som regeringen gör mycket bra med biståndspolitiken, så kan man bli bedrövad av vissa beslut som fattas. Det är kanske inget självändamål att ha enprocentsmålet, men det är ändå bra att ha en minsta nivå på vad vi ska ge. Och då är det en procent som måste vara den lägsta nivån. Det skulle ha varit tryggare om det var en Kristdemokrat som var biståndsminister. Då hade vi inte behövt tvivla på att nivån på en procent skulle ligga fast.

Jag blir också bedrövad av att tilldelningen till SHIA dras ner så mycket. SHIA är handikapporganisationernas gemensamma biståndsorgan och genom att det finns en särskild organisation som kan stötta människor med funktionsnedsättning i länder som får bistånd, så minskar risken att dessa människor glöms bort. En risk som tyvärr är stor annars. Vi ska vara med och se till att biståndsländerna inte behöver göra samma misstag som vi har gjort. Det är tyvärr så att funktionsnedsatta inte alltid får samma del av utbildning, arbete och sjukvård som andra i utväcklingsländerna.

Ett exempel på hur bra det kan bli om handikapporganisationer får chansen att vara med är det arbete som SRF har bedrivit i Vietnam. Det arbetet har skett genom SHIA och det har slagit väldigt bra ut. Det har lett till att synskadade och blinda har fått ta del av utbildning och rehabilitering, vilket har medfört att försörjningsgraden har ökat.

Så när ni nu sitter och ska besluta om dessa frågor, så tänk på vad resultatet blir. Tänk på vad målet med vårt bistånd är och vilka det ska gälla. Det får inte bli så att det bara kommer de som har det lättast till del. DEt får inte bli så att vårt bistånd leder till än mer segregering av människor med funktionsnedsättning. Låt möjligheten för handikapporganisationernas biståndsarbete få finnas kvar. Fatta inte beslut som leder till att insatserna på detta område chabblas bort.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/bistand-som-medel-eller-sjalvandamal_4251353.svd

Vilken fantastisk resa jag får vara med på. Nu har jag också fått nätet att fungera så jag kan skriva om den. Allt är inte lika enkelt här som hemma i Sverige. Tänk till exempel att en bra lön är ca 200 $ i månaden. Eller att 2/3 av de synskadade barnen inte får gå i skolan och de flesta av den tredjedel som får göra det får gå på internat. Samtidigt så är det så roligt att se att det arbete som bla SRF har bedrivit här faktiskt ger frukt. För även om jag inte tycker att barn ska behöva flytta till en skola flera mil från sina föräldrar, så ger det dem ändå en möjlighet. De får utbildning som de inte annars skulle få, de får lära sig att läsa och skriva punkt och de får lära sig att använda dator, vilket är en förutsättning för dem i framtiden. Men det som är det egentliga innehållet i det projekt vi ska starta utvärdering av är, att rehabilitera och hjälpa blinda och synskadade till egen försörjning.

Igår var vi hos en familj där mannen hade blivit blind för 12 år sedan och som var arbetslös och deprimerad i tio år inan han fick chansen att delta i projektet. Nu mådde han bra och han jobbade deltid som massör och drev tillsammans med sin fru ett ”litet” jordbruk. En ko och några hönor. Inte mycket, men de kan sälja en kalv om året som de får 200 $ för, vilket drygar ut deras inkomst och gör att de kan klara sig. Just ett så härligt bevis på att det vi stöttar dem med är viktigt.

Hoppas att det går att få en fortsättning på projekten, för de behöver nog stöd ett tag till innan de kan klara sig helt utan vårt stöd.

Tänk också vilken grym historia detta land har. Massa krig och inbördeskrig. När man ser alla med funktionshinder som de fått av krigsskador, så förstår man hur fruktansvärt det har varit. Det är inte heller så lätt att leva här med funktionsnedsättning. Gatorna är inte precis anpassade för varken rullstolar eller för vit käpp.

Jag ska försöka fortsätta rapporteringen i morgon, men nu måste jag sova. Vi ska träffa socialministeriets handikappavdelning i morgon bitti. Eller snarare idag, om sju timmar. Ska också om uppkopplingen blir lite snabbare, försöka få upp bilder på Facebook.

Det är ju fint när hjälp blir stjälp. Det svenska biståndsföretaget skulle hjälpa bönder i Makedonien att stärka sina möjligheter. Därför byggdes ett mejeri där de skulle kunna få omsatt sina produkter. Bönderna investerade i nya ladugårdar och fler kor, men mejeriet gick i konkurs. Nu står de makedonska bönderna där med stora lån och Sverige har övergivit dem.

Det är väl inte så vi tycker att bistånd ska fungera? Om svenska staten går in i ett land för att hjälpa, så får det inte resultera i att vi stjälper istället. Vi måste ta ett helhetsansvar för det vi gör. Det går inte att lämna dem i sticket som det verkar som att man har gjort i detta fallet. Det borde nu ställas krav på att man går tillbaka och rättar till det man har förstört för dessa bönder.

Om den svenska biståndspolitiken ska vara trovärdig krävs det att de projekt som startas också fullföljs på ett korrekt sätt. Man kan inte bygga ett mejeri som alla vet är svenskt och som dess utom tydligen skyltar mycket tydligt med det, genom att hela byggnaden är blå och gul, och sedan bara låta den stå där som ett hån mot de som har investerat sina sista slantar i det. Det är omoraliskt och det ska vårt bistånd inte vara. Svenskt bistånd ska präglas av en god etik.

Läste att Alf Svensson har synpunkter på hur biståndsministern uttalar sig om sitt ansvarsområde, Det är bra att han som vet vad det handlar om går ut och lägger sig i. Sverige ska ha ett stort bistånd och vi får vara medvetna om att allt inte kan bli helt lyckat. Att revisioner ibland kommer fram till att pengarna inte används optimalt, är nog något som alltid kommer att hända. Sjävklart är det viktigt att vi har koll på alla projekt och om man märker att det finns skäl att omdisponera biståndet så ska det göras. Det som inte får ske är att vi drár ner ännu mer på vårt bistånd. Läs artikeln