Niklas Mattsson Kristdemokrat från Fjärås

STOPPA REGERINGENS FÖRSLAG OM ATT SKROTA HANDIKAPPERSÄTTNINGEN!!!

Nu har regeringen meddelat att de lämnar sitt dåliga förslag om att skrota handikappersättningen till lagrådet. I ett pressmeddelande tillkännager socialministern att de lämnar ett förslag som de har arbetat fram i samarbete med funktionshinderrörelsen. Detta anser jag är osant. De har låtit oss svara på en remiss men utan att ta hänsyn till våra synpunkter.

I pressmeddelandet låter socialministern påskina att detta blir en förenkling av de stöd som finns. Ja om man menar att det blir enklare för att synskadade går miste om ett viktigt bidrag för kostnader som ersättningen har kompenserat, så då är det klart att det blir en förenkling. Men om man ser till de nya prövningar som Försäkringskassan måste göra, så går det inte att få det till att det ska bli enklare. Hur många anställda behövs för att bedöma alla ansökningar om merkostnader som kommer att komma in?

Vi synskadade kommer inte att ha rätt att få ersättning för det som för våran del är merkostnader. Enligt vad ministern informerade SRF om vid ett möte den 17 oktober, innebär förslaget att hjälpbehov inte ska få räknas som merkostnad. Det innebär att sådant som kostnader för ledsagning inte får räknas. Tänk er att ni behöver betala någon som följer med för att hjälpa er att handla mat. Tänk att ni behöver betala någon som går med er på den promenad som ni för hälsans skull behöver. Tänk er att ni måste ta taxi för att komma rätt, trots att det egentligen inte är för långt att gå. Tänk er att ni måste ta färdtjänst istället för att cykla när ni ska uträtta något ärende. Tänk er in i en situation där ni måste ha med en ledsagare på semestern för att kunna åka alls. Detta är verkligheten för många synskadade och det är en del av det som handikappersättningen har kunnat kompensera till viss del.

Men regeringen vill inte tillåta oss synskadade att få detta stöd i framtiden. Regeringens förslag är ett stort hot mot synskadades frihet.

För en tid sedan skrev Hanne kjöller, en av DNs ledarskribenter att – Solidaritet kan ibland vara att avstå. Med det menade hon att en människa med funktionsnedsättning ibland borde avstå rätten till ledsagare, eftersom det kostar så mycket och eftersom det kanske finns andra människor med större behov.

Solidaritet är väldigt viktigt och jag tycker att vi idag talar allt för lite om det och att vi visar alldeles för lite solidaritet mot våra medmänniskor. Istället har det blivit mycket viktigare att se till vårt eget och förvissa oss om att vi minsann inte går miste om något. Ju bättre vi får det dess då mindre vill vi dela med oss. Jag tycker det är en sådan inställning som Hanne Kjöller visar prov på med sin ledare i DN.

Visst kan solidaritet vara att avstå, men varför är det just människor med funktionsnedsättning som inte ska ställa krav? Och vad är det hon tycker man ska avstå? Jo det som hon som seende aldrig reflekterar över i sitt liv. Om en seende människa vill gå ut en dag så funderar hon aldrig över om det är möjligt eller inte, hon går bara ut. De flesta människor behöver inte oroa sig för om de ska kunna handla mat eller inte när kylskåpet är tomt. Seende kan gå till ett kafé och ta en fika eller gå och shoppa utan att lägga en massa tid på att hitta någon som kan gå med och visa vägen.

Det är så mycket i livet som seende inte funderar på, men som för oss som har en synnedsättning både kan vara stressande och oroande. Som gör att vi många gånger väljer att låta bli att göra det ena eller det andra. Som gör att vi ofta stannar hemma istället för att få lite vardagsmotion eller vara sociala. Så när Hanne Kjöller säger att vi ska visa lite solidaritet och avstå från att ställa krav på rättigheter, så menar hon att vi ska avstå det där som hon själv aldrig ens reflekterar över att hon gör.

Det är en människosyn som jag inte ställer upp på. Vi som inte ser har rätt till samma frihet i vår vardag, som seende har. Det är inte osolidariskt att vilja ha rätten att själv avgöra när man vill gå ut på en promenad eller när man ska kunna ta en fika på stan.

Ni hör ju själva hur det låter. Det är självklart att vi ska ställa krav på rätten till ledsagning. Vi ska inte behöva vänta till någon i bekantskapskretsen har tid. Våra liv är faktiskt värda lika mycket som en ledarskribents på DN.

Jag talar gärna om solidaritet och jag tycker vi ska vara mycket mindre egoistiska än vad vi är i Sverige idag. Jag tycker inte att alla ska ha allt, men jag tycker inte att det är de som har minst som ska avstå först.

Om jag hade varit i Visby och Almedalen denna vecka är detta ett seminarium jag skulle varit på. Alltså ett tips till alla er som är där. Några av landets handikappförbund samlas och diskuterar välfärden för medborgare med funktionsnedsättning.

Hur mycket får en Välkommen på debatt!

Tid:

Onsdagen den 7/7 klockan 10.00-12.00 Plats:

Visby Arbetareförening, Moderator:

Medverkande:

mänsklig rättighet kosta?

Hur ska det kunna bli någon förvättring för människor med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden om till och med Försäkringskassan får rätt att diskriminera? För det går inte att se det som något annat än just diskriminering.

En synskadad kvinna sökte ett jobb på Försäkringskassan och hon nekades jobbet för att de inte kunde tänka sig att anpassa ett dataprogram för henne. Nu har AD i en dom alltså givit FK rätt. Hur kan det komma sig? Datorer är det bästa hjälpmedel som vi har och det finns anpassning som gör att vi kan använda dem trots att vi inte ser. Försäkringskassan hjälper till att bekosta arbetshjälpmedel när det behövs på alla möjliga arbetsplatser. Men alltså inte hos sig själva.

Fk har uppdrag att underlätta för funktionshindrade på arbetsmarknaden och det gör de på detta sätt. Det är skandal tycker jag. Hur ska de kunna ha någon trovärdighet i sitt uppdrag om de själva diskriminerar? Tiina Nummi-Södergren (synskadades riksförbunds ordförande) har helt rätt när hon säger att det är uppseendeväckande att de tillåts agera så.

Hur kan AD komma till en sådan slutsats? Vi i Sverige borde ha kommit längre med jämlikheten än så. Var är allt det fina pratet om tillgänglighet och inkluderande? Är det fortfarande bara tomma ord? Om det ska vara någon trovärdighet i snacket om arbetslinjen så måste det också gälla människor med funktionsnedsättning. Bättre kan ni Kristdemokrater i regering och riksdag. Alla ska inkluderas i arbetslinjen. Försäkringskassan ska inte kunna neka en synskadad ett arbete på grund av ett dataprogram.

http://www.srf.nu/Pressrum/Nyheter/Uppseendevackande-dom-i-AD–ratt-neka-synskadad-jobb/ 

http://www.arbetsdomstolen.se/pages/page.asp?lngID=4&lngNewsID=939&lngLangID=1

Varför är det viktigt med bistånd? Och vad är viktigast med det bistånd vi ger?

Vi är ett land som är rikare och som mår bättre rent ekonomiskt än många andra länder i vår värld. Vi har våra problem och vi har våra svårigheter, men det är egentligen ganska futtiga problem jämfört med vad en del andra har. Därför är det vår skylldighet att hjälpa till och försöka dela med oss av det vi har.

Men självklart är det också viktigt att vi sätter upp mål för det vi ger. Vi kan inte bara ge bistånd utan att ha någon tanke med det. På den punkten gör regeringen helt rätt. Demokrati, tillväxt, jämställdhet och mänskliga rättigheter för alla, det är exempel på bra mål för vårt bistånd.

Samtidigt som regeringen gör mycket bra med biståndspolitiken, så kan man bli bedrövad av vissa beslut som fattas. Det är kanske inget självändamål att ha enprocentsmålet, men det är ändå bra att ha en minsta nivå på vad vi ska ge. Och då är det en procent som måste vara den lägsta nivån. Det skulle ha varit tryggare om det var en Kristdemokrat som var biståndsminister. Då hade vi inte behövt tvivla på att nivån på en procent skulle ligga fast.

Jag blir också bedrövad av att tilldelningen till SHIA dras ner så mycket. SHIA är handikapporganisationernas gemensamma biståndsorgan och genom att det finns en särskild organisation som kan stötta människor med funktionsnedsättning i länder som får bistånd, så minskar risken att dessa människor glöms bort. En risk som tyvärr är stor annars. Vi ska vara med och se till att biståndsländerna inte behöver göra samma misstag som vi har gjort. Det är tyvärr så att funktionsnedsatta inte alltid får samma del av utbildning, arbete och sjukvård som andra i utväcklingsländerna.

Ett exempel på hur bra det kan bli om handikapporganisationer får chansen att vara med är det arbete som SRF har bedrivit i Vietnam. Det arbetet har skett genom SHIA och det har slagit väldigt bra ut. Det har lett till att synskadade och blinda har fått ta del av utbildning och rehabilitering, vilket har medfört att försörjningsgraden har ökat.

Så när ni nu sitter och ska besluta om dessa frågor, så tänk på vad resultatet blir. Tänk på vad målet med vårt bistånd är och vilka det ska gälla. Det får inte bli så att det bara kommer de som har det lättast till del. DEt får inte bli så att vårt bistånd leder till än mer segregering av människor med funktionsnedsättning. Låt möjligheten för handikapporganisationernas biståndsarbete få finnas kvar. Fatta inte beslut som leder till att insatserna på detta område chabblas bort.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/bistand-som-medel-eller-sjalvandamal_4251353.svd

Många synskadade upplever ångest och oro över hur de dagliga sysslorna ska kunna utföras, många blir nedstämda av för lite stimulans, många får för lite motion. Dessa hälsobrister visas tydligt i rapporter från Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut samt från utredningsinstitutet HANDU.

Synskadades Riksförbund har nyligen genomfört en enkätundersökning bland Sveriges kommuner.

Två av de 192 svarande kommunerna erbjuder ingen ledsagarservice över huvud taget. Endast 27 procent har en kostnadsfri ledsagarservice.

Övriga kommuner tar ut en avgift på mellan 250 kr och 350 kr i timmen med högsta avgiftstak på 1712 kr i månaden. Avgifterna gör att ytterst få kan använda servicen.

FN-konventionen är mycket tydlig i att peka ut rätten till service i vardagen som en förutsättning för att vi ska kunna leva självständigt och aktivt. En väl fungerande ledsagarservice, som ingen behöver avstå från av ekonomiska skäl, är ett exempel på sådan service som anges i konventionen. Sverige har åtagit sig att genomföra konventionen och nu är det dags att gå från ord till handling.

I en undersökning där både offentliga och privata arbetsgivare har frågats m de kan tänka sig att anställa människor med funktionsnedsättning, svarar inte ens hälften att de kan tänka sig det. 50 procent av de offentliga och 40 procent av de privata. Man kan fråga sig om det är ett bra eller dåligt resultat.

Om nu 50 procent av offentliga arbetsgivare kan tänka sig det, hur många gör det då? Och varför kan hälften inte tänka sig det?

Sverige har ratifiserat FN:s konvention om mänskliga rättigheter för människor med funktionsnedsättning, är detta inte känt bland myndigheter och andra offentliga arbetsgivare? Konventionen kanske inte ens är direkt känd bland svenska politiker. Här finns nog ett stort informationsuppdrag i vårt land.

Bara 40 procent av de privata arbetsgivarna kan tänka sig att anställa någon med funktionsnedsättning. Man skulle kunna se det positivt, men man skulle också kunna säga att det är bedrövligt.

Det finns idag en massa hjälpmedel för alla möjliga funktionshinder, som gör att med rätt anpassning kan mycket som förr var svårt idag fungera. Jag frågar mig vad det då beror på att det ska vara så svårt att ge alla människor samma chans? Varför ska det vara lagligt att svara att man inte ens kan tänka sig att anställa en människa med funktionsnedsättning. För tyvärr är det inte diskriminering enligt vår lag. Men att säga att man inte kan anställa någon på grund av vilket kön personen har, skulle det vara diskriminering? Ja, det kan en arbetsgivare inte säga. Men en människa som ser dåligt eller är döv eller har någon annan form av funktionsnedsättning går bra att utestänga.

Handikapprörelsen måste bli mycket bättre på lobbying. Vi måste ta större plats i den offentliga debatten och synas mer i alla former av media. Det finns andra grupper som har lyckats mycket bättre än vi. Så det borde gå för oss också. Det handlar om att samla krafter och ha en klar strategi för hur det ska göras.

Det går att läsa mer om undersökningen och om annat liknande på SRF-Bloggen.

Vilken fantastisk resa jag får vara med på. Nu har jag också fått nätet att fungera så jag kan skriva om den. Allt är inte lika enkelt här som hemma i Sverige. Tänk till exempel att en bra lön är ca 200 $ i månaden. Eller att 2/3 av de synskadade barnen inte får gå i skolan och de flesta av den tredjedel som får göra det får gå på internat. Samtidigt så är det så roligt att se att det arbete som bla SRF har bedrivit här faktiskt ger frukt. För även om jag inte tycker att barn ska behöva flytta till en skola flera mil från sina föräldrar, så ger det dem ändå en möjlighet. De får utbildning som de inte annars skulle få, de får lära sig att läsa och skriva punkt och de får lära sig att använda dator, vilket är en förutsättning för dem i framtiden. Men det som är det egentliga innehållet i det projekt vi ska starta utvärdering av är, att rehabilitera och hjälpa blinda och synskadade till egen försörjning.

Igår var vi hos en familj där mannen hade blivit blind för 12 år sedan och som var arbetslös och deprimerad i tio år inan han fick chansen att delta i projektet. Nu mådde han bra och han jobbade deltid som massör och drev tillsammans med sin fru ett ”litet” jordbruk. En ko och några hönor. Inte mycket, men de kan sälja en kalv om året som de får 200 $ för, vilket drygar ut deras inkomst och gör att de kan klara sig. Just ett så härligt bevis på att det vi stöttar dem med är viktigt.

Hoppas att det går att få en fortsättning på projekten, för de behöver nog stöd ett tag till innan de kan klara sig helt utan vårt stöd.

Tänk också vilken grym historia detta land har. Massa krig och inbördeskrig. När man ser alla med funktionshinder som de fått av krigsskador, så förstår man hur fruktansvärt det har varit. Det är inte heller så lätt att leva här med funktionsnedsättning. Gatorna är inte precis anpassade för varken rullstolar eller för vit käpp.

Jag ska försöka fortsätta rapporteringen i morgon, men nu måste jag sova. Vi ska träffa socialministeriets handikappavdelning i morgon bitti. Eller snarare idag, om sju timmar. Ska också om uppkopplingen blir lite snabbare, försöka få upp bilder på Facebook.

Jag har nu suttit och läst igenom dokumenten om vår resa till Vietnam på lördag. Det ska bli riktigt intressant och roligt att få komma dit. Jag är mycket tacksam att få ett sådant uppdrag. Tack Stellan att du gav mig denna chans.

Vi ska alltså avsluta de projekt SRF har hafr i Vietnam sedan 1993. Anledningen till vår resa är att vi ska starta uppföljning och utvärdering av det senaste av projekten. Stellan Andersson som är ordförande för SRF i Halland har varit med och drivit flera av de projekt som SRF har haft i Vietnam och därför skulle han ha varit med denna gången också, men han överlät till mig att åka.

Mycket av arbetet som SRF har gjort i Vietnam har gått ut på att bygga upp deras egna synskadeorganisation. De har med den svenska hjälpen kunnat starta rehabiliteringscentra och utbildningar. Många av de synskadade där har haft och har kanske fortfarande det ganska fattigt och svårt. Med de olika projekt SRF har drivit, har de kunnat öka sin möjlighet att delta i samhället.

Det är otroligt spennande att få delta och jag kommer förhoppningsvis att kunna berätta mycket mer när jag kommer hem. Men en sak som jag tycker är väldigt viktig, är att man har arbetat med jämställdhet för de synskadade. De synskadade kvinnorna har haft det väldigt dåligt, men deras situation verkar ha blivit mycket förbättrad i och med SRFs arbete.

Vi som åker på lördag är förutom jag, SRFs ordförande Tiina Nummi Södergren och Erik Staaf som är internationell samordnare på SRF.

Jag undrar hur många av Sveriges kommunpolitiker som vet något om FN konventionen om människor med funktionsnedsättning. Min gissning är att det är ganska få, men jag hoppas att jag har fel.

Det är en konvention som Sverige har ratificerat, som är mycket tydlig med att människor med funktionsnedsättning har samma rättigheter som andra. Den går långt i med att definiera rättigheter för den enskilde och skylldigheter för staterna som skrivit under. Därför är det viktigt att människor med funktionsnedsättning får lära sig vad den innehåller.

SRF har jobbat med att informera sina medlemar och det är ett arbete som fortsätter runt om i landet. Jag hoppas att de andra föreningarna också arbetar med att sprida kunskapen om konventionen. Vi tillsammans måste bli bättre på att kräva att bli behandlade med respekt. För det är faktiskt ett problem idag.

Som exempel på det kan jag bara nämna färdtjänsten. Vår tid är inte lika mycket värd som andras. För beslutsfattare är det helt ok att vi får lägga en massa mer tid på att vänta än vad andra människor skulle acceptera. Ett annat exempel är att det är accepterat att många med funktionsnedsättning inte kan komma fram i offentliga lokaler och stadsmiljöer. Det är också möjligt för myndigheter att använda blanketter som synskadade inte kan se att använda. För att inte tala om våra allmänna val. Det är omöjligt att behålla valhämligheten som synskadad.

Några exempel på att vi med funktionsnedsättning måste bli mycket tydligare med vad som är diskriminerande. Vi får inte fortsätta att acceptera att bli behandlade med mindre respekt än er andra.

Vår tid är lika värdefull som er andras och vi har rätt att bli behandlade med samma respekt som ni.

Läs gärna på http://www.srf.nu om den kampanj som pågår under hösten.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3755671.svd