Nu har jag två dagar i rad läst i HN om hur Varberg behandlar sina funktionshindrade och äldre. Jag är glad att jag inte bor där. För jag undrar hur ni tänker när ni fattar era beslut?
En kvinna som inte får en trapphiss så hon kan gå ut. – En mycket märklig sak att säga nej till. Hur ska en människa kunna leva i sin lägenhet om kommunen nekar henne att komma där ifrån?
En annan kvinna får inte bygga ett litet skjul till sin elrullstol. – Vad är det för perspektiv ni har i er prosess? Är det så stelbent att ni inte kan använda lite sunt förnuft. Det är väl klart att man måste tillåta avsteg när det finns skäl. Och att en människa ska kunna köra med sin rullstol till sin sommarstuga är ett fullgott skäl för det.
Vi säger att vi har kommit så långt med tillgängligheten, men hur långt har vi kommit om vi fattar beslut som hela tiden går emot anpassning. Regler och principbeslut är inte viktigare en människor. Men det verkar ibland som att det är så.
Imorgon träffar jag mina partikamrater från Varberg, då ska jag fråga de hur de tänker. Hoppas att de har ett bra svar. Jag hoppas också att det inte kommer att skrivas om Kungsbacka att vi också fattar så okänsliga beslut.