Det är hämskt när barn har dödliga sjukdomar, när barn dör blir frågorna många och svaren mycket få. Barn ska inte dö och barn ska inte lida. Det hör inte ihop med det lilla underbara livet man har i sin famn.
Om det ändå intreffar att det barn man fått får en dödlig sjukdom och lämnar sina föräldrar med den ofattbara saknaden och tomheten, vill man att det ska ske så smärtfritt som möjligt och på ett odramatiskt sätt. Ingen vill se sitt lilla barn lida.
Därför är det så viktigt med etiska normer för hur sjukvården ska agera när detta fruktansvärda intreffar. Samhället måste stå fast vid att det alltid handlar om att bevara liv och att lindra smärta. Det får aldrig handla om att skynda på det oundvikliga. Vård i livets slutskede är en viktig och svår sak för alla inblandade. Men livet får inte avslutas på annat sätt en det naturliga. Dödshjälp är inte tillåtet och det ska det inte heller bli.
En sådan här debatt blir extra svår när det är ett litet barn det handlar om. Fast det får ändå inte leda till att vi flyttar gränsen för det som ska vara tillåtet. Det kan lätt bli så i så här svåra situationer. Vi måste kunna lita på läkaretiken, vi måste kunna lita på att vården alltid agerar ut ifrån principen att livet är okränkbart. Det är viktigt att ingen som jobbar inom vården agerar på ett sådant sätt så att människor får anledning att tvivla på det.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2579959.svd http://dn.se/sthlm/experter-kritiska-till-rattslakarens-slutsats-1.818868
Det klokaste som har sagts i den här frågan sades av någon katolsk filosof för länge sedan. Han sade att i den här situationen – när döden är nära – handlar det bara om en sak, nämligen att lindra lidandet. Jag har haft patienter som hållit på att kvävas – bokstavligen kvävas, vilket är ett extremt lidande – av en obotlig lungcancer. Om inte en normaldos morfin hjälpte gav man då en högre dos (”överdos”, i dagens mediadebatt), och om inte det hjälpte gav man en ännu högre dos, även om man visste att det fanns risk att den dosen skulle kunna förkorta livet med en eller annan timme. Det som räknas är avsikten – så länge som avsikten är att lindra lidande är även en ”överdos” acceptabel och etisk.
Comment by BengtS — 11 mars 2009 @ 23:52
Man skulle kunna tänka sig en form av livstestamente fast i omvänd form för de som inte önskar smärtlinding eller lugnande i livets slutskede. Så inte ”livet” riskerar att kränkas. Detta dokument måste läkare och annan vårdpersonal respektera. Det viktiga är att man har talat igenom det beslutet med anhöriga så att de vet att slutet blir plågsamt om de skulle vilja sitta brevid. Det är viktigt att anhöriga vet att det är ett aktivt beslut av den sjuke annars blir vårdpersonalen med all sannorlikhet anklagad för känslokyla och usel omvårdnad.
Comment by Karin — 12 mars 2009 @ 00:20
Liver är inte ”okränkbart”, ingen kan ge en etisk grund för detta påstående. Att lindra lidande är läkerens och vådens plikt även om det innebär att att döden inträffar ett par timmar eller en dag innan det skulle skett om patienten hade haft svåra smärtor och ångest. INGEN skall behöva se deras älskade plågas i dödsångest och smärtor, INGEN. Det som argumenterar mot det har inte goda värderingar, den har en förvriden syn på gott och ont.
HAde du varit intresserad av etisk debatt hade du förstått detta, läs görna praktisk etik av Singer. Det skadar inte för förtorende valda att bilda sig.
BengtS verkar förstå detta ämne..
Comment by Anders B — 12 mars 2009 @ 18:08