Ett fruktansvärt svek mot fosterhemsplacerade barn. För varför placeras barn i fosterhem? JO för att de far illa i sitt ordinarie hem. Nu visar det sig att många barn i Sverige har utsatts för sexövergrepp i de hem där de skulle få det bättre.
Hur ska människor som utsätts för ett sådant svek kunna få förtroende för någon instans i samhället? Hur ska de kunna bli hela efter en sådan behandling. Varför har vi inte bättre kontroll och uppföljning av de åtgärder samhället sätter in för att skydda barn? Har vi lärt något av detta? Eller fortsätter det även idag?
Jag har varit kommunpolitiker i ganska många år, men jag har ingen aning om hur detta kontrolleras. Visst låter det som att jag är oansvarig och det kanske jag är också. Till mitt försvar kan jag möjligen säga att jag inte har haft uppdrag i just den nämnd som har detta ansvarsområde. Men det är nog på tiden att vi alla som har politiska uppdrag börjar tänka på att ställa frågor om vad som händer med de människor vi placerar på olika håll, av olika anledningar. Fast jag vill ju ändå tro att vi har bättre koll idag.
Om ett barn flyttas från sina föräldrar för att barnet far illa, så ska det ju självklart bli bättre för barnet och inte lika illa eller till och med sämre. Det är ett grymt misslyckande om det hem som ska bli en trygg plats blir en ännu otryggare miljö en det var innan. Barn har rätt till en trygg tillflyktsort. De ska kunna känna att hemma är den trygga famn vi alla behöver.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=190150
Det verkliga problemet är att det inte bara är fosterbarn som alltjämt utsätts för sexuella övergrepp, det sker i många svenska hem dagligen. Dessa barn lever med övergreppstrauma utan att någon vill se eller höra vad de varit med om. Det är en ensiffrig procent av dem som blir polisanmälda för att ha utsatt barn för detta brott som också blir fällda. Om personen inte blir fälld väljer socialtjänsten att låta barnet fortsätta att bo på brottsplatsen, vilket är ett oerhört svek av vuxensamhället.
Det är viktigt att socialtjänsten, rättsväsendet, skolhälsovården och övriga som träffar barn vågar ställa de tuffa och svåra frågorna och sedan stå på barnet sida.
Brottsplats hemmet (fosterhemmet) måste fokuseras och det är aldrig barnets fel att de utnyttjas på detta sätt. Föräldrar som inte klarar av sitt föräldrauppdrag måste får hjälp och stöd och som sista utväg blir fråntagna vården och kanske även vårdnaden om barnet.
Det är den svaga parten som är skyddsvärd till varje pris. Barn får inte bli terapeutiska redskap för trasiga föräldrar/fosterföräldrar.
Nej Niklas, vi har nog inte bättre koll idag. Och det är vi som politiker som måste upp på barrikaderna och bli barnens röst.
Anne
Comment by anne holmdahl — 18 oktober 2009 @ 17:19