För en tid sedan skrev Hanne kjöller, en av DNs ledarskribenter att – Solidaritet kan ibland vara att avstå. Med det menade hon att en människa med funktionsnedsättning ibland borde avstå rätten till ledsagare, eftersom det kostar så mycket och eftersom det kanske finns andra människor med större behov.
Solidaritet är väldigt viktigt och jag tycker att vi idag talar allt för lite om det och att vi visar alldeles för lite solidaritet mot våra medmänniskor. Istället har det blivit mycket viktigare att se till vårt eget och förvissa oss om att vi minsann inte går miste om något. Ju bättre vi får det dess då mindre vill vi dela med oss. Jag tycker det är en sådan inställning som Hanne Kjöller visar prov på med sin ledare i DN.
Visst kan solidaritet vara att avstå, men varför är det just människor med funktionsnedsättning som inte ska ställa krav? Och vad är det hon tycker man ska avstå? Jo det som hon som seende aldrig reflekterar över i sitt liv. Om en seende människa vill gå ut en dag så funderar hon aldrig över om det är möjligt eller inte, hon går bara ut. De flesta människor behöver inte oroa sig för om de ska kunna handla mat eller inte när kylskåpet är tomt. Seende kan gå till ett kafé och ta en fika eller gå och shoppa utan att lägga en massa tid på att hitta någon som kan gå med och visa vägen.
Det är så mycket i livet som seende inte funderar på, men som för oss som har en synnedsättning både kan vara stressande och oroande. Som gör att vi många gånger väljer att låta bli att göra det ena eller det andra. Som gör att vi ofta stannar hemma istället för att få lite vardagsmotion eller vara sociala. Så när Hanne Kjöller säger att vi ska visa lite solidaritet och avstå från att ställa krav på rättigheter, så menar hon att vi ska avstå det där som hon själv aldrig ens reflekterar över att hon gör.
Det är en människosyn som jag inte ställer upp på. Vi som inte ser har rätt till samma frihet i vår vardag, som seende har. Det är inte osolidariskt att vilja ha rätten att själv avgöra när man vill gå ut på en promenad eller när man ska kunna ta en fika på stan.
Ni hör ju själva hur det låter. Det är självklart att vi ska ställa krav på rätten till ledsagning. Vi ska inte behöva vänta till någon i bekantskapskretsen har tid. Våra liv är faktiskt värda lika mycket som en ledarskribents på DN.
Jag talar gärna om solidaritet och jag tycker vi ska vara mycket mindre egoistiska än vad vi är i Sverige idag. Jag tycker inte att alla ska ha allt, men jag tycker inte att det är de som har minst som ska avstå först.