Niklas Mattsson Kristdemokrat från Fjärås

Man borde kunna tycka och hoppas att utveckling ska gå framåt och inte bakåt. Det borde vara så i Sverige 2016. Alla förutsättningar finns, men ändå blir det inte så på alla områden. Jag tycker det är rimligt att fundera på vad skattepengarna ska användas till. Och då vill vi förstås alla att det ska vara till just det som jag tycker mig vara i behov av.

Som exempel på vad jag menar så tycker jag att det har blivit svårare att leva med en funktionsnedsättning idag. Allt för många har myglat med ersättningen för personlig assistans, vilket har inneburit att de som faktiskt är i behov av en assistent får mycket svårare att få en idag. Människors girighet har alltså försvårat för andra att få sin vardag att fungera drägligt. Inte perfekt, utan just drägligt.

Kommuner avslår idag regelmässigt väldigt många LSS-ärenden. Lagen som var till för att ge vissa funktionshindrade stöd och hjälp i vardagen har nu blivit mest en källa till förtvivlan hos de som skulle behöva insatser enligt denna rättighetslag. Sådant som man tidigare har fått enligt LSS, tvingas man strida för i domstol bara för att kommunerna så ofta säger nej. Inte nog med att man inte får den hjälp man behöver, utan man tvingas också strida mot kommunens jurister.

Ledsagning för synskadade, enligt LSS har stramats åt så hårt att väldigt många synskadade och blinda inte längre beviljas denna insats. Alltså trots att denna specifika insats kom till just för synskadade, så nekas man idag. Många gånger tittar man på hur den blinda eller synskadade klarar sig i sitt hem och eftersom det i de flesta fall går alldeles utmärkt, så bli det ett avslag. Men jag undrar bara, vem kan på fullaste allvar tycka att det är rätt bedömningskriterier. Ingen ansöker om ledsagning för att hitta mellan kök och badrum.

Färdtjänsten är nästa sak som har försämrats allt för mycket. Det är inte rimliga väntetider och restider som det är idag. Visst det ska jämföras med kollektivtrafik, men på de flesta håll är det både dyrare och längre väntetider än vad kollektivtrafiken har. Om bussarna går en gång i timmen så vet man i alla fall att när man åker så går den enligt en bestämd rutt. Det vet man aldrig med färdtjänst. Inte nog med att man nästan alltid tvingas vänta den maximala väntetiden, så måste man också vara beredd på att man får åka till olika destinationer för att lämna och hämta andra personer. Detta gör att det i verkligheten faktiskt inte går att likställa med kollektivtrafik. Man kan ha tider att passa även om man är i behov av att använda färdtjänst.

Så vad ska egentligen det gemensamma bekosta i vårt land?

För en tid sedan skrev Hanne kjöller, en av DNs ledarskribenter att – Solidaritet kan ibland vara att avstå. Med det menade hon att en människa med funktionsnedsättning ibland borde avstå rätten till ledsagare, eftersom det kostar så mycket och eftersom det kanske finns andra människor med större behov.

Solidaritet är väldigt viktigt och jag tycker att vi idag talar allt för lite om det och att vi visar alldeles för lite solidaritet mot våra medmänniskor. Istället har det blivit mycket viktigare att se till vårt eget och förvissa oss om att vi minsann inte går miste om något. Ju bättre vi får det dess då mindre vill vi dela med oss. Jag tycker det är en sådan inställning som Hanne Kjöller visar prov på med sin ledare i DN.

Visst kan solidaritet vara att avstå, men varför är det just människor med funktionsnedsättning som inte ska ställa krav? Och vad är det hon tycker man ska avstå? Jo det som hon som seende aldrig reflekterar över i sitt liv. Om en seende människa vill gå ut en dag så funderar hon aldrig över om det är möjligt eller inte, hon går bara ut. De flesta människor behöver inte oroa sig för om de ska kunna handla mat eller inte när kylskåpet är tomt. Seende kan gå till ett kafé och ta en fika eller gå och shoppa utan att lägga en massa tid på att hitta någon som kan gå med och visa vägen.

Det är så mycket i livet som seende inte funderar på, men som för oss som har en synnedsättning både kan vara stressande och oroande. Som gör att vi många gånger väljer att låta bli att göra det ena eller det andra. Som gör att vi ofta stannar hemma istället för att få lite vardagsmotion eller vara sociala. Så när Hanne Kjöller säger att vi ska visa lite solidaritet och avstå från att ställa krav på rättigheter, så menar hon att vi ska avstå det där som hon själv aldrig ens reflekterar över att hon gör.

Det är en människosyn som jag inte ställer upp på. Vi som inte ser har rätt till samma frihet i vår vardag, som seende har. Det är inte osolidariskt att vilja ha rätten att själv avgöra när man vill gå ut på en promenad eller när man ska kunna ta en fika på stan.

Ni hör ju själva hur det låter. Det är självklart att vi ska ställa krav på rätten till ledsagning. Vi ska inte behöva vänta till någon i bekantskapskretsen har tid. Våra liv är faktiskt värda lika mycket som en ledarskribents på DN.

Jag talar gärna om solidaritet och jag tycker vi ska vara mycket mindre egoistiska än vad vi är i Sverige idag. Jag tycker inte att alla ska ha allt, men jag tycker inte att det är de som har minst som ska avstå först.

Förra veckan upprördes landet av vad som framkom i Uppdrag Gransknings program om hur en del friskolor agerar vid antagning av elever. Det visade sig att några av skolorna de granskat valde bort elever med problem eller som var stökiga.

Med all rätta ska man bli upprörd av det. För det ska vara självklart att det är eleven som ska ha rätt att välja skola och inte tvärt om. Jag tror de flesta av oss tycker likadant i den frågan. Det ska inte vara så att de duktiga får mer valfrihet än de elever som har svårare för sig i skolan. Valfrihet är för alla, oavsett vilken bakgrund eller vilka förutsättningar man har.

Som sagt, jag håller med alla som har yttrat sig i denna fråga och tyckt att det är bedrövligt att sådant förekommer i den svenska skolan.

Men! Jag måste säga att det förvånar mig – eller förresten, kanske inte – det är ju så det är, man tar inte till sig det som inte ligger nära, men när det är något som skulle kunna varit ens egna barn eller barnbarn så blir det tydligare.

Jag menar att detta inte är något nytt.

När den nya skollagen antogs för ett par år sedan, ville Kristdemokraterna att ingen skola skulle kunna neka någon elev. Men så blev det inte. För även i den nya skollagen har skolor rätt att neka elever med en funktionsnedsättning. Om de anser att de inte har råd så behöver de inte ta in en sådan elev.

Jag frågar mig alltså varför det inte finns en debatt om elever med funktionsnedsättning?

Jag menar inte att förringa det nya som hänt, men det är förvånande att människor har olika värde i vårt land. En elev med en funktionsnedsättning ska också ha samma valfrihet som andra. Valfriheten ska inte vara till för bara några av oss, utan för alla.

Vi Kristdemokrater är glada och nöjda med att vi lyckades övertyga de andra i majoriteten, om att inte ändra Handikappverksamhetens organisation i Region Halland.

Nämnderna för Hallands sjukhus beslutade i veckan om ny organisation för Hallands sjukhus och i förslaget fans också ett förslag om att Handikappverksamheten skulle upphöra att vara ett eget verksamhetsområde. Detta protesterade vi Kristdemokrater och Folkpartiet emot när arbetsutskotten hade möte. Vi lyckades övertyga de andra om att det var ett dåligt förslag, så när beslutet fattades blev det enligt vad jag yrkat i arbetsutskottet.

Det innebär att handikapp kommer att fortsätta att vara ett eget verksamhetsområde och ha en egen chef. Detta är viktigt för alla de som på det ena eller andra sättet har behov av stöd från Handikappverksamheten i Region Halland.

Att ha en funktionsnedsättning är inte att vara sjuk och därför ska denna verksamhet inte vara underställd sjukhuset. Med besluten som nu har fattats kommer vi i Halland att fortsätta på den framgångsrika väg vi gått på sedan sekelskiftet och som andra ser på som ett bra exempel.

I ett mänskligare Sverige har alla samma värde. Funktionsnedsättning ska inte vara ett oöverstigligt hinder. Jag vill göra stadsplaneringen bättre och kollektivtrafiken mer tillgänglig. Ledsagning och personlig service ska vara avgiftsfri och brukarstyrd. Och jag vill se till att sjukvården har nog med resurser för att minska den onödiga ohälsan hos personer med funktionsnedsättning.

Det finns fortfarande fördomar som gör att personer med funktionsnedsättning har svårt att få jobb. Vi vill bekämpa diskriminering, öka delaktigheten, och se till att fler får det stöd de behöver för att kunna jobba.

På ta om tillgänglighet så läste jag en bra ide på Larry Söders blogg. Läs här http://larrysoder.blogspot.com/2010/05/en-skrivelse-till-lokala-handikappradet.html

En bra ide Larry. Det är inte fel att göra som de gjort i Markaryd. För ibland får man uppfattningen att det parkeras på de särskilda platserna för människor med funktionsnedsättning trots att inget funktionshinder verkar finnas.

RFSL kritiserar Kristdemokraternas HBT-politik och de kritiserar ministrarnas hantering av de frågorna. Det kanske inte alltid är HBT som kommer först. Det finns andra som tycker andra frågor är viktiga.

Jag tycker till exempel att det är märkligt att frågan om att otillgänglighet som grund för diskriminering, har begravts i en enmansutredning på Jämställdhetsdepartementet och minister Nyamko Sabuni (FP). Men av någon anledning är det ju inte alltid så att de prioriterar så som jag skulle vilja. Vad man där emot kan säga är att det är väldigt många i vårt land som är utestängda från många sammanhang på grund av otillgänglighet. Se bara på AD-domen som gav Försäkringskassan rätt att neka en synskadad kvinna jobb. För att de tyckte det blev för dyrt att köpa det datorprogram som skulle göra det möjligt för henne att jobba där. Försäkringskassan borde veta bättre och det borde vara möjligt att stämma dem för diskriminering av en människa med funktionsnedsättning.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=211802

Nu hade Alliansen möjlighet att göra lärarutbildningen bra, men vad händer? Inte ens nu kommer kunskap om elever med funktionsnedsättning med som en obligatorisk kurs för blivande lärare.
Det är inte försent, det går att ställa till rätta fortfarande. Ta tillfället och gör lärarutbildningen bra nu.
Skolan är till för alla. Varför slarvar ni då i regeringen med lärarnas utbildning. Visa att Alliansen tänker på alla människors lika möjligheter. Låt inte denna orättvisa få fortsätta i skolan.
Det är valår, visa då att Sverige kan bli bäst i klassen. Våga backa och göra denna förändring så alla blivande lärare får rätt kunskap. Visa att Alliansen klarar av att säga att alla människor har lika värde. Låt inte en hel grupp människor i vårt land känna sig svikna av Alliansen. Det är viktigare att göra rätt, än att hålla fast vid ett dåligt förslag.
http://www.srf.nu

Lika unika heter en ny samarbetsorganissation som bildades i veckan. Det är ett samarbete mellan fem olika handikappförbund. Synskadades riksförbunds ordförande Tiina Nummi-Södergren är också ordförande för den nybildade organissationen.

Tanken med Lika Unika är att de fem förbunden ska få en starkare röst att tala med. Och det är nog så att det behövs. Handikapprörelsen måste bli tydligare och höras mer i media. Det främsta målet med Lika unikas arbete kommer enligt vad Tiina säger på SRFs hemsida att vara att tala om mänskliga rättigheter för alla. Kunskapen om FN-konventionen om mänskliga rättigheter för människor med funktionsnedsättning måste vli större bland beslutsfattare på alla nivåer.

Det ska bli spännande att följa hur Lika Unika kommer att utvecklas och höras i den offentliga debatten. Vi kan bara hoppas på att det kommer att ge effekt och att det kommer att sätta mer fokus på handikappfrågorna. http://www.srf.nu/Pressrum/Nyheter/Lika-Unika–satter-manskliga-rattigheter-i-fokus/

http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2009&month=12&news_id=691

I en undersökning där både offentliga och privata arbetsgivare har frågats m de kan tänka sig att anställa människor med funktionsnedsättning, svarar inte ens hälften att de kan tänka sig det. 50 procent av de offentliga och 40 procent av de privata. Man kan fråga sig om det är ett bra eller dåligt resultat.

Om nu 50 procent av offentliga arbetsgivare kan tänka sig det, hur många gör det då? Och varför kan hälften inte tänka sig det?

Sverige har ratifiserat FN:s konvention om mänskliga rättigheter för människor med funktionsnedsättning, är detta inte känt bland myndigheter och andra offentliga arbetsgivare? Konventionen kanske inte ens är direkt känd bland svenska politiker. Här finns nog ett stort informationsuppdrag i vårt land.

Bara 40 procent av de privata arbetsgivarna kan tänka sig att anställa någon med funktionsnedsättning. Man skulle kunna se det positivt, men man skulle också kunna säga att det är bedrövligt.

Det finns idag en massa hjälpmedel för alla möjliga funktionshinder, som gör att med rätt anpassning kan mycket som förr var svårt idag fungera. Jag frågar mig vad det då beror på att det ska vara så svårt att ge alla människor samma chans? Varför ska det vara lagligt att svara att man inte ens kan tänka sig att anställa en människa med funktionsnedsättning. För tyvärr är det inte diskriminering enligt vår lag. Men att säga att man inte kan anställa någon på grund av vilket kön personen har, skulle det vara diskriminering? Ja, det kan en arbetsgivare inte säga. Men en människa som ser dåligt eller är döv eller har någon annan form av funktionsnedsättning går bra att utestänga.

Handikapprörelsen måste bli mycket bättre på lobbying. Vi måste ta större plats i den offentliga debatten och synas mer i alla former av media. Det finns andra grupper som har lyckats mycket bättre än vi. Så det borde gå för oss också. Det handlar om att samla krafter och ha en klar strategi för hur det ska göras.

Det går att läsa mer om undersökningen och om annat liknande på SRF-Bloggen.