Niklas Mattsson Kristdemokrat från Fjärås

Man borde kunna tycka och hoppas att utveckling ska gå framåt och inte bakåt. Det borde vara så i Sverige 2016. Alla förutsättningar finns, men ändå blir det inte så på alla områden. Jag tycker det är rimligt att fundera på vad skattepengarna ska användas till. Och då vill vi förstås alla att det ska vara till just det som jag tycker mig vara i behov av.

Som exempel på vad jag menar så tycker jag att det har blivit svårare att leva med en funktionsnedsättning idag. Allt för många har myglat med ersättningen för personlig assistans, vilket har inneburit att de som faktiskt är i behov av en assistent får mycket svårare att få en idag. Människors girighet har alltså försvårat för andra att få sin vardag att fungera drägligt. Inte perfekt, utan just drägligt.

Kommuner avslår idag regelmässigt väldigt många LSS-ärenden. Lagen som var till för att ge vissa funktionshindrade stöd och hjälp i vardagen har nu blivit mest en källa till förtvivlan hos de som skulle behöva insatser enligt denna rättighetslag. Sådant som man tidigare har fått enligt LSS, tvingas man strida för i domstol bara för att kommunerna så ofta säger nej. Inte nog med att man inte får den hjälp man behöver, utan man tvingas också strida mot kommunens jurister.

Ledsagning för synskadade, enligt LSS har stramats åt så hårt att väldigt många synskadade och blinda inte längre beviljas denna insats. Alltså trots att denna specifika insats kom till just för synskadade, så nekas man idag. Många gånger tittar man på hur den blinda eller synskadade klarar sig i sitt hem och eftersom det i de flesta fall går alldeles utmärkt, så bli det ett avslag. Men jag undrar bara, vem kan på fullaste allvar tycka att det är rätt bedömningskriterier. Ingen ansöker om ledsagning för att hitta mellan kök och badrum.

Färdtjänsten är nästa sak som har försämrats allt för mycket. Det är inte rimliga väntetider och restider som det är idag. Visst det ska jämföras med kollektivtrafik, men på de flesta håll är det både dyrare och längre väntetider än vad kollektivtrafiken har. Om bussarna går en gång i timmen så vet man i alla fall att när man åker så går den enligt en bestämd rutt. Det vet man aldrig med färdtjänst. Inte nog med att man nästan alltid tvingas vänta den maximala väntetiden, så måste man också vara beredd på att man får åka till olika destinationer för att lämna och hämta andra personer. Detta gör att det i verkligheten faktiskt inte går att likställa med kollektivtrafik. Man kan ha tider att passa även om man är i behov av att använda färdtjänst.

Så vad ska egentligen det gemensamma bekosta i vårt land?

För en tid sedan skrev Hanne kjöller, en av DNs ledarskribenter att – Solidaritet kan ibland vara att avstå. Med det menade hon att en människa med funktionsnedsättning ibland borde avstå rätten till ledsagare, eftersom det kostar så mycket och eftersom det kanske finns andra människor med större behov.

Solidaritet är väldigt viktigt och jag tycker att vi idag talar allt för lite om det och att vi visar alldeles för lite solidaritet mot våra medmänniskor. Istället har det blivit mycket viktigare att se till vårt eget och förvissa oss om att vi minsann inte går miste om något. Ju bättre vi får det dess då mindre vill vi dela med oss. Jag tycker det är en sådan inställning som Hanne Kjöller visar prov på med sin ledare i DN.

Visst kan solidaritet vara att avstå, men varför är det just människor med funktionsnedsättning som inte ska ställa krav? Och vad är det hon tycker man ska avstå? Jo det som hon som seende aldrig reflekterar över i sitt liv. Om en seende människa vill gå ut en dag så funderar hon aldrig över om det är möjligt eller inte, hon går bara ut. De flesta människor behöver inte oroa sig för om de ska kunna handla mat eller inte när kylskåpet är tomt. Seende kan gå till ett kafé och ta en fika eller gå och shoppa utan att lägga en massa tid på att hitta någon som kan gå med och visa vägen.

Det är så mycket i livet som seende inte funderar på, men som för oss som har en synnedsättning både kan vara stressande och oroande. Som gör att vi många gånger väljer att låta bli att göra det ena eller det andra. Som gör att vi ofta stannar hemma istället för att få lite vardagsmotion eller vara sociala. Så när Hanne Kjöller säger att vi ska visa lite solidaritet och avstå från att ställa krav på rättigheter, så menar hon att vi ska avstå det där som hon själv aldrig ens reflekterar över att hon gör.

Det är en människosyn som jag inte ställer upp på. Vi som inte ser har rätt till samma frihet i vår vardag, som seende har. Det är inte osolidariskt att vilja ha rätten att själv avgöra när man vill gå ut på en promenad eller när man ska kunna ta en fika på stan.

Ni hör ju själva hur det låter. Det är självklart att vi ska ställa krav på rätten till ledsagning. Vi ska inte behöva vänta till någon i bekantskapskretsen har tid. Våra liv är faktiskt värda lika mycket som en ledarskribents på DN.

Jag talar gärna om solidaritet och jag tycker vi ska vara mycket mindre egoistiska än vad vi är i Sverige idag. Jag tycker inte att alla ska ha allt, men jag tycker inte att det är de som har minst som ska avstå först.

Fick denna insändare publicerad i Norra Halland idag.

Svar till Lennart Niklasson i Norra Halland 24 jan.

Som ordförande för Synskadades riksförbund i Halland, tar jag mig friheten att svara på ditt inlägg i debatten om i fall det ska vara tillåtet att sitta eller ligga på våra trottoarer i Kungsbacka.

Visserligen ska man väl vara tacksam för att människor säger att de bryr sig om hur vi – handikappade – har det när vi är ute och går, men jag måste ändå säga denna gång att omtänksamheten blir lite missriktad.

Jag har, trots att jag varit synskadad hela mitt liv, aldrig snubblat över en människa som sitter och tigger på våra gator eller torg. Möjligen kan det bero på att de har flyttat på sig eftersom de sett att jag använder vit käpp, det kan jag naturligtvis inte veta. Men jag skulle faktiskt inte bli så upprörd även om det skulle hända. För min del så tycker jag det är mycket värre att vi i Europa inte klara av att ta hand om våra medborgare så att de kan överleva utan att tvingas till att tigga för bröd för dagen.

Jag vill också säga att för oss som ser dåligt och jag tror att jag också kan tala för människor som använder rullstol för att ta sig fram, så har vi mer problem med skyltar och cyklar som står ivägen på trottoarerna än med människor som tigger. Det gör mycket ondare att slå smalbenen i en hård skyllt än i en mjuk människa. Det är också mycket lättare att få trasiga kläder eller olja på sig av en cykel man krockar med eller snubblar över än av en människa som ber om en gåva.

Låt oss våga se det verkliga problemet och tala om det istället för att hitta på dåliga förslag. Det är människor som lever under ovärdiga förhållanden vi talar om. De får inte mat för dagen för att vi förbjuder de att sitta i vår stad. De kan inte ge sina barn en framtid av sådana beslut. Det är självklart inte att sitta på trottoaren som är den mänskliga rättighet de är i behov av. Så låt oss hjälpas åt för att även dessa människor ska få samma mänskliga rättigheter som vi. Låt oss fatta beslut som betyder något och inte bara är till för att vi ska slippa se hur sanningen ser ut.

Niklas Mattsson ordförande för Synskadades Riksförbund i Halland, ledamot i kommunfullmäktige i Kungsbacka för Kristdemokraterna

Idag är det dags. Nu börjar Paralympics i Kanada. Sverige har 25 tävlande och två av dem är synskadade.
Det ska bli spennande att se om det kan bli fler medaljer denna gången, för fyra år sedan blev det ett brons. Det borde gå att få fler i år, men det är klart att det är inte lätt. Fast visst vore det roligt med ett guld.
Både SVT och Radiosporten följer Paralymics och de svenska insatserna.
Läs mer på http://www.srf.nu

Hur ska det kunna bli någon förvättring för människor med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden om till och med Försäkringskassan får rätt att diskriminera? För det går inte att se det som något annat än just diskriminering.

En synskadad kvinna sökte ett jobb på Försäkringskassan och hon nekades jobbet för att de inte kunde tänka sig att anpassa ett dataprogram för henne. Nu har AD i en dom alltså givit FK rätt. Hur kan det komma sig? Datorer är det bästa hjälpmedel som vi har och det finns anpassning som gör att vi kan använda dem trots att vi inte ser. Försäkringskassan hjälper till att bekosta arbetshjälpmedel när det behövs på alla möjliga arbetsplatser. Men alltså inte hos sig själva.

Fk har uppdrag att underlätta för funktionshindrade på arbetsmarknaden och det gör de på detta sätt. Det är skandal tycker jag. Hur ska de kunna ha någon trovärdighet i sitt uppdrag om de själva diskriminerar? Tiina Nummi-Södergren (synskadades riksförbunds ordförande) har helt rätt när hon säger att det är uppseendeväckande att de tillåts agera så.

Hur kan AD komma till en sådan slutsats? Vi i Sverige borde ha kommit längre med jämlikheten än så. Var är allt det fina pratet om tillgänglighet och inkluderande? Är det fortfarande bara tomma ord? Om det ska vara någon trovärdighet i snacket om arbetslinjen så måste det också gälla människor med funktionsnedsättning. Bättre kan ni Kristdemokrater i regering och riksdag. Alla ska inkluderas i arbetslinjen. Försäkringskassan ska inte kunna neka en synskadad ett arbete på grund av ett dataprogram.

http://www.srf.nu/Pressrum/Nyheter/Uppseendevackande-dom-i-AD–ratt-neka-synskadad-jobb/ 

http://www.arbetsdomstolen.se/pages/page.asp?lngID=4&lngNewsID=939&lngLangID=1

Många synskadade upplever ångest och oro över hur de dagliga sysslorna ska kunna utföras, många blir nedstämda av för lite stimulans, många får för lite motion. Dessa hälsobrister visas tydligt i rapporter från Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut samt från utredningsinstitutet HANDU.

Synskadades Riksförbund har nyligen genomfört en enkätundersökning bland Sveriges kommuner.

Två av de 192 svarande kommunerna erbjuder ingen ledsagarservice över huvud taget. Endast 27 procent har en kostnadsfri ledsagarservice.

Övriga kommuner tar ut en avgift på mellan 250 kr och 350 kr i timmen med högsta avgiftstak på 1712 kr i månaden. Avgifterna gör att ytterst få kan använda servicen.

FN-konventionen är mycket tydlig i att peka ut rätten till service i vardagen som en förutsättning för att vi ska kunna leva självständigt och aktivt. En väl fungerande ledsagarservice, som ingen behöver avstå från av ekonomiska skäl, är ett exempel på sådan service som anges i konventionen. Sverige har åtagit sig att genomföra konventionen och nu är det dags att gå från ord till handling.

Synskadade ungdomar har inte samma möjligheter som andra till fritidsaktiviteter. När man ser dåligt eller inte ser alls, kan man inte så lätt göra det som för andra är vardagssaker.

Det blir lätt så att unga synskadade blir ensamma och utanför. För vad gör man när man inte kan hänga med? Att alltid vara beroende av att få hjälp från andra ungdomar är inte det lättaste. Av någon anledning är det svårt att be om hjälp. Det är jobbigt att alltid säga vänta på mig eller fråga var är ni. För det är så att inte se. Man vet inte vart människor tar vägen i tex en folksamling.

Av denna anledning är det väldigt viktigt att kommunerna ställer upp med ledsagare för dessa ungdomar. Man ska inte behöva bli utanför på grund av sitt funktionshinder. Man ska ha rätt till en likvärdig fritid som icke funktionshindrade. Alla unga vill kunna göra saker på sin fritid utan att alltid ha sin mamma eller pappa med. För om inte ledsagningen fungerar är de synskadade unga hänvisade till sina föräldrar.

Att ha ett gott förhållande till sina föräldrar är självklart bra för alla, men man måste också som synskadad ha rätt till frigörelse som andra. I tonåren vill man börja pröva saker på egen hand, en naturlig process för oss människor. En process som synskadade också har rätt till.

Detta måste ni som jobbar inom och ni som har politiska uppdrag inom handikappomsorgen vara medvetna om. Det är inte bara ekonomi som ska styra, utan också våra mänskliga rättigheter.

Läs om SRF´s Kampanj

http://www.dn.se/sthlm/politikern-lovar-utsatta-elever-basta-tankbara-stod-1.965430

Det är inte bra när tiden rinner iväg så man inte hinner med bloggen. Fast det har ju ändå varit aktivt. I går var jag för första gången på många år med på ett årsmöte med SRF. Jag blev invald i styrelsen för Hallandsavdelningen. Det ska bli rikrtigt roligt att vara med. Jag kan faktiskt inte förklara varför jag inte varit med tidigare. Det är viktigt att engagera sig i jämstäldhets och tillgänglighets frågorna. För om man tänker efter så är det inte något vidare med detta i vårt land. Jag tycker inte att det är fel med jämstäldhet mellan könen, men det krävs också en diskussion om hur funktionshindrade har det i vårt land. Den diskussionen förs aldrig i det offentliga rummet. Det ska jag försöka göra.