Niklas Mattsson Kristdemokrat från Fjärås

I samband med klimatmötet i Köpenhamn, har Vietnam börjat diskutera hur de ska kunna lösa problematiken med deras utveckling. De har haft en stadigt ökande tillväxt sedan 15 år och det verkar inte trappas av. Detta innebär samtidigt ökade belastningar på klimatet och miljön.

Nu vill de bygga kärnkraft för att klara av att inte öka utsläppen av växhusgaser. Ett bra initiativ av regimen, men frågan är ändå om det är rätt.

Visst är det rätt att de vill ta tag i det växande problemet med miljön, men det finns kanske andra sätt för dem att göra en insats.

I ett land med så mycket sol, borde man väl ta vara på den resursen. Det måste vara bättre för dem att använda sig av solenergi i större utsträckning. Det borde också västvärlden hjälpa dem med. Stöd Vietnam med kompetens att utnyttja solen. Detta måste vara ett bättre sätt för länderna som har en kraftigt ökande tillväxt. De behöver mer energi, men de ska inte tvingas att gå igenom samma misstag som vi redan har gjort.

Man kan inte precis säga att de tänker på miljön här, eller de gör inte mycket för att mildra föroreningarna. Över Hanoi är det ett ständig dis. Nästan så man tänker att man behöver munskydd som en del av de som bor här har. Det är en ständig trafik av både bilar och massor av motorcyklar. Mitt upp i alla avgaser har de försäljning av mat som de lagar på trottoarerna. Det känns inte så lockande att köpa och sitta på en liten pall och äta. Där emot har de gått kaffe som är otroligt starkt.

Idag hade vi ett samtal med socialministeriet, MOLISA. Det var givande och de vill delta i utvärderingen av projekten. De hade en bra tolk, vilket annars har varit lite problematiskt här. Den tolk de brukar ha är ledig, för hon gifter sig och vi fick vara med på en uppvaktning idag.

Igår fick vi ta del av en del av Vietnams historia. Vi var och besökte Ho Chi Min mausoleum och museum. Det är intressant att få se detta och man förvånas över att så många människor fortfarande vallfärdar dit varje dag. När vi kom dit strax före nio var det redan kö. Ändå var det en helt vanlig arbetsdag.

De hedrar verkligen sin gamle ledare och han ses så klart som en stor hjälte. På många platser där vi har suttit och förhandlat har de en stor bild av Ho Chi Min och hammaren och skäran. Helt otroligt, men tyvärr är uppkopplingen fortfarande så långsam att det tar för lång tid för bilder på det. Ska försöka igen senare.

Vi var också och tittade på en plats där de sköt ner ett B52 plan 1972. De har gjort platsen till ett museum. Man kan förstå dem. Det var en stor seger för dem att lyckas få ner några av dessa fruktansvärda bombplan.

Vilken fantastisk resa jag får vara med på. Nu har jag också fått nätet att fungera så jag kan skriva om den. Allt är inte lika enkelt här som hemma i Sverige. Tänk till exempel att en bra lön är ca 200 $ i månaden. Eller att 2/3 av de synskadade barnen inte får gå i skolan och de flesta av den tredjedel som får göra det får gå på internat. Samtidigt så är det så roligt att se att det arbete som bla SRF har bedrivit här faktiskt ger frukt. För även om jag inte tycker att barn ska behöva flytta till en skola flera mil från sina föräldrar, så ger det dem ändå en möjlighet. De får utbildning som de inte annars skulle få, de får lära sig att läsa och skriva punkt och de får lära sig att använda dator, vilket är en förutsättning för dem i framtiden. Men det som är det egentliga innehållet i det projekt vi ska starta utvärdering av är, att rehabilitera och hjälpa blinda och synskadade till egen försörjning.

Igår var vi hos en familj där mannen hade blivit blind för 12 år sedan och som var arbetslös och deprimerad i tio år inan han fick chansen att delta i projektet. Nu mådde han bra och han jobbade deltid som massör och drev tillsammans med sin fru ett ”litet” jordbruk. En ko och några hönor. Inte mycket, men de kan sälja en kalv om året som de får 200 $ för, vilket drygar ut deras inkomst och gör att de kan klara sig. Just ett så härligt bevis på att det vi stöttar dem med är viktigt.

Hoppas att det går att få en fortsättning på projekten, för de behöver nog stöd ett tag till innan de kan klara sig helt utan vårt stöd.

Tänk också vilken grym historia detta land har. Massa krig och inbördeskrig. När man ser alla med funktionshinder som de fått av krigsskador, så förstår man hur fruktansvärt det har varit. Det är inte heller så lätt att leva här med funktionsnedsättning. Gatorna är inte precis anpassade för varken rullstolar eller för vit käpp.

Jag ska försöka fortsätta rapporteringen i morgon, men nu måste jag sova. Vi ska träffa socialministeriets handikappavdelning i morgon bitti. Eller snarare idag, om sju timmar. Ska också om uppkopplingen blir lite snabbare, försöka få upp bilder på Facebook.

Jag har nu suttit och läst igenom dokumenten om vår resa till Vietnam på lördag. Det ska bli riktigt intressant och roligt att få komma dit. Jag är mycket tacksam att få ett sådant uppdrag. Tack Stellan att du gav mig denna chans.

Vi ska alltså avsluta de projekt SRF har hafr i Vietnam sedan 1993. Anledningen till vår resa är att vi ska starta uppföljning och utvärdering av det senaste av projekten. Stellan Andersson som är ordförande för SRF i Halland har varit med och drivit flera av de projekt som SRF har haft i Vietnam och därför skulle han ha varit med denna gången också, men han överlät till mig att åka.

Mycket av arbetet som SRF har gjort i Vietnam har gått ut på att bygga upp deras egna synskadeorganisation. De har med den svenska hjälpen kunnat starta rehabiliteringscentra och utbildningar. Många av de synskadade där har haft och har kanske fortfarande det ganska fattigt och svårt. Med de olika projekt SRF har drivit, har de kunnat öka sin möjlighet att delta i samhället.

Det är otroligt spennande att få delta och jag kommer förhoppningsvis att kunna berätta mycket mer när jag kommer hem. Men en sak som jag tycker är väldigt viktig, är att man har arbetat med jämställdhet för de synskadade. De synskadade kvinnorna har haft det väldigt dåligt, men deras situation verkar ha blivit mycket förbättrad i och med SRFs arbete.

Vi som åker på lördag är förutom jag, SRFs ordförande Tiina Nummi Södergren och Erik Staaf som är internationell samordnare på SRF.